På luffen med Peter Kinny

 

Det är något med människan och tråd och nät efter att vi för en så där 40 000 år sedan lärde oss fiska på djupare vatten. Peter Kinnys insnärjningsobjekt vittnar om det, där fångas vi lätt in.


Trådarna bakåt

Det är lustfyllt att spinna kring Peter Kinnys konst. Man får hålla i sig. Eller vad sägs om en rutschkana där själva kanan saknas (s. 10-11). Så jag söker efter en annan mening, om jag inte nöjer mig med att låta blicken glida över den vackert böjda formen, fascinerad och inte så lite, förundrad. Men ganska snart leds jag ut på djupare vatten.

Peter: Allt började med en rostig och eroderad järnport på ett övergivet militärområde. Porten hade helt  förlorat sin funktion och gick att runda, då inget stängsel fanns. Som en ikon för det stängda, för makten som blivit avklädd…

Fram till dess hade Peter hållit sig till bildplanets linjer och streck, men in genom den porten gick Peter – i alla fall symboliskt – och det första trådobjektet blev: en port.

En port är en port är en port eller porten som ren idé? I vilket fall en tråd att dra i – att vrida, bocka och böja – varav det ena trådobjektet gett upphov till det andra; konstruktioner som på ett poetiskt och egensinnigt sätt både kortsluter och frikopplar våra associationer, samtidigt som de för en dialog med luften.

Peter: Jag frilägger…befriar de från sina ursprungliga funktioner.

 

Kropp och rumslighet

Nu många år senare i Peters ateljé avtecknar sig alla trådobjekten som ett väldigt partitur över väggarna. Här möts vi för samtal, och jag noterar att Peter gärna omger sin konst med nertonade, lite torrt abstrakta begrepp och titlar, såsom påståenden och prepositioner. Det klär dem; hur vi och de, tingen förhåller sig till varandra. Det lämnar gott om utrymme åt betraktarens egna reflektioner, samtidigt som jag blir observant på hur min blick glider, klättrar, och svingar sig upp och in mellan trådarna: under och över och upp och ner och in och ut.

Man blir en aktiv, om inte en rent akrobatisk betraktare. För stegar och torn, flyktvägar, trampoliner, passager och återvändsgränder är konstruktioner vi lätt kan relatera till utifrån våra kroppar; de väcker minnen av höjder, förnimmelser av hisnande lek och svindel från klätterställningar och hopptorn, liksom rädslor för att förlora balansen och falla handlöst. För trådarna är mer förrädiska än man kan tro vid första anblicken, som när jag blir inlockad i olika fällor, korgar, schakt, burar, inhägnader och snaror, med min imaginära kropp i storlek av en liten hamster.

 

Snubbeltrådar och villospår

Så vad är det för en märklig värld Peter Kinny skapat? Inte utan en rätt ansenlig dos tålamod och kanske till och med underkastelse. Ofta med utgångspunkt från formelement som stegar, torn och portar, urgamla och symbolmättade förekommer de en hel del i sagor och religiösa föreställningar och myter, som bibelns ”Den trånga porten” och ”Det eviga livets port”, som än i dag står igenmurad i Jerusalem i väntan på domedagen. Stegar i sin tur symboliserar transcendens och olika medvetandetillstånd och föreningen mellan det jordiska och det himmelska, som i Jakobs uppenbarelse.

 

De höga anspråken finns inte i Peters konst, men utgör en möjlig, intressant motpol, en spänning. I vilket fall kan man grubbla över konstruktionernas mening, som många gånger känns både motsägelsefull eller dunkel, om inte helt tömd på funktion och mening. Som ett avlägset eko av M.C. Eschers rumsliga paradoxer kring den moderna människans existentiella problematik eller bara som skräckscenarier tagna ur våra mardrömmar. Samtidigt som de kan upplevas försonande meningsfulla i sin brist på uppenbar mening, och till och med rörande i sin stramt konstruktivistiska ansats, som när flickan i mig minns pojkrummens framtidsoptimistiska Meccano-byggsatser. För i Peters konst, om nu framtiden visar sig där, slår den nog snarare knut på sig själv. Så möjligtvis tror jag mig veta vad Peters konst inte är: det är ingen utopisk konstruktivism; inget uppbyggligt scenario för en ljus morgondag; inga snurrande Tatlins torn som vill borra sig in i framtiden; inga utsiktspunkter som ger en överblick, eller når en upphöjd slutpunkt. De är något annat.

 

Trådtjack

För att inte gå vilse i egna irrfärder söker jag efter Peters förhållningssätt under våra samtal, och ett är han tydlig med: det är inga skulpturer. Istället betonar han blygsamt sitt släktskap med luffarslöjd, eller som det också kallas: trådtjack. Vardagsföremål som korgar, ljusstakar, och vispar som snirklades ihop med järntråd och några enkla tänger, för vackert skulle det bli. Men Peter är ingen ”snirklare”, det är främst i själva materialet och verktygen likheten ligger.

 

Ett annat avgörande spår går under begreppet ”särlingskonst”. Oavsett vilken etikett vi väljer på konsten har mötet med konstnärerna i Stiftelsen INUTI förbluffat honom: Där känner man ofta skapandets urkärna, understryker Peter, efter att en längre tid arbetat som handledare för INUTI:s konstnärer med LSS-behov. Det tillståndet är sällsynt men välsignat, tänker jag och ser framför mig hur Peters ”kosmiska familjekälkar” (s. 22-26) kommer farandes ur denna urkärna. Att åka på egen risk, för frågan är väl vilka kroppar som ska ta plats; hur de kropparna är byggda? Kanske mindre jordiskt fjättrade varelser – gränslösa transformers – men knappast vi.

 

Skuggornas ändlösa kretslopp

Att konstverk bär på frön till nästa verk är vanligt, framförallt i den enskilda konstnärens produktion. Men här gäller det också skuggorna från konstverken (s. 34-35). Flera av trådobjekten och teckningarna har formats efter skuggor från andra verk, som i sin tur gett upphov till nya skuggor, som i sin tur gett upphov till nya verk, likt ett skuggornas ändlösa kretslopp. Flera av Peters konstruktioner har dessutom skuggan med sig oavsett hur ljuset faller, för han löder fast den – kopian av dess form. Så praktiskt, då vet man var man har den, under förutsättning att ljuset är detsamma. De fastlödda skuggorna fyller dessutom en viktig funktion: de blir till små, listigt dolda upphängningsfästen. Kanske är det ett av Peters kännetecken: att allt kan tas till vara, ges ett värde, ner till det mest försumbara.

 

ETT TILL ETT

Peter: Lustigt nog var luffarlivet något jag en gång försökte mig på i början av 80-talet. På det Småländska höglandet. Det varade inte länge, knappt ett år.

Ateljésamtalen fortsätter och går från klarhet till klarhet.

Nu avslöjar också Peter vad utställningen ska heta: ETT TILL ETT. Mera kongenialt med det kinnyskt minimalistiska går nog inte; en titel som endast torrt och sakligt anspelar på objektens skala, dessutom grafiskt trådrakt – luffarslöjdens absoluta antites. Men trots eller kanske tack vare den knappa titeln börjar spinnmotorerna gå på högvarv, så pass så att uttrycket ”Alltings mått” plötsligt dyker upp i våra samtal – ur maximen  ”Människan är alltings mått” (Protagoras: Homo mensura). Ett kontroversiellt förhållningssätt som utgår från att människan är den unika fasta punkten i en föränderlig värld, en ståndpunkt som kommit att förknippas med alltifrån värderelativism: att det inte finns något rätt eller fel, till materialism, exploatering av naturen och ogudaktighet.

Mot bakgrund av att Peter anspelar på att alla objekten har sin rätta skala, trots att vi upplever dem som små, som modeller, känns det som att han vänder på maximen – så att människan inte är alltings mått, hon är bara ett flyktigt tillstånd bland andra, i ständig rörelse och relation till andra livsformer. I några av Peters teckningar förnimmer jag denna hen, en evig vandrare (s. 30 och 37). En korsning av något urgammalt och snårigt, trasigt, trassligt och uppryckt; en bit natur – en luffare om man så vill – släpandes på rottrådar…luftrötter. Kanske en flykting, eller ett kroniskt tillstånd, på glid i den flytande samtiden. Är det vi?

Tanketrådarna och associationerna, spridda men bitvis sammanlöpande, tillsammans med Peters avskalade och smått absurdistiska förhållningssätt får mig att tänka på författaren och dramatikern Samuel Becket, vars strävan var att uttrycka det som inte är och heller inte kan vara (”The Void” eller ”Nothingness”). Utposterna mot intet; de haltande funktionerna; den felande länken och krokbenen på vägen, liksom luftens, tomrummets roll, som de två luffarna i pjäsen ”I väntan på Godot” ställs inför. Men framförallt är Peter sin egen, i vår tids blottställning och vilsenhet, en hållning som han känsligt kombinerar med en försonande livlina av mild humor.

 

Porten

Jag stannar upp inför ännu en port, en port av en annan art (s. 56). En antydd huvudform, så spröd i sin början, med den öppna munnen – andningshålet – porten för det första skriket, näringen och ordet – och det sista. Innanför den sammanhållande trådens kontur – jagets gränser, där tunna små sprötlika kärl står öppnade inåt. Jag stannar där, inte för att cirkeln ska slutas, utan för att öppningarna, portarna, de små miraklens värld mitt i allt trassel och dead ends – plötsligt överrumplar. Peters konst är gåtfull och öppen, det är trösterikt att få ta del av.

 

Gunilla Sköld Feiler

Konstnär